Hur ljuvlig är inte WALL-E?

Jag har dragit mig lite för att se WALL-E. Har tänkt att det återigen var en film som har hypats, som när man ser den mest ger en "Jaha, och...? Vad var det stora ståhejet om?"-reaktion. Så därför gick jag inte och såg den på bio. Men förra helgen var det dags. Jag slog mig ner framför teven och satte i dvd:n. Jag var beredd på en besvikelse igen, men fann mig istället bli störtförälskad i en liten plåtaktig robot vid namn WALL-E.
Delvis hänger det nog samman med att jag älskar E.T. Vem gör inte det? Alla som har sett E.T. någon gång i livet, suckar ofta förtjust "Aaah..." med ett fånigt leende på läpparna när de ser den lilla utomjordingen. E.T tillhör den lilla skara av filmkaraktärer som finns i nästan allas medvetande, oavsett om de vill det eller inte. Vid det här laget är det väl 3-4 generationer som antingen har sett filmen av eget val eller tvingats till det av barn eller barnbarn. Och få filmkaraktärer kan som E.T locka fram känslor bara genom en kort filmsnutt eller att man får höra hans kraxiga "E.T phone home!".
Därför måste jag säga att personerna bakom WALL-E var smarta som skapade honom utseendemässigt som en 2000-talets E.T. Samma korta och klumpiga kropp, stora ögon, långa armar och hals. Dessutom hans kraxiga robotröst som inte säger mycket mer än hans namn eller EVEs. Våra känslor för E.T. skapar ju ett band till WALL-E redan vid första anblicken, som inte blir mindre av att se hans omtanke om enda vännen kackerlackan eller hans förälskelse i toppmoderna roboten EVE.
WALL-E är fylld av underfundig humor, hjärtknipande kärlek, fantastisk animering, pricksäker samhällskritik, men framförallt ett stort hjärta. Det är helt enkelt en ljuvligt rörande film med glimten i ögat för alla åldrar, som dessutom ger denna generation en hjälte som kommer att få dem att fånigt leende sucka ett förtjust "Aaah", närhelst de ser honom. Jag vet, för jag gör det redan.