Damm, trappor och elände

Jag kan inte sluta nysa och frysa sedan jag i nyårshelgen var uppe på taket till Kulturhuset. Råkade ju nämligen få syn på att ännu en eminent BBC-filmatisering av en Austen-roman som skulle gå på teve och vad göra när ingen har tänkt på att koppla in en antenn till min lilla lya? Jo, man får ju ta saken i egna tassar.

Så, sagt och gjort. Upp längs med de svindlande och vindlande krokarna i bygget på jakt efter en koppling till omvärlden.

För en liten mus att ta sig upp för stentrapporna här i huset kan jag tala om att det tog nästan en dag, lite väl många trappsteg för min smak. Nu kanske ni tycker "Varför tog du inte hissen?" Jag kan inte påstå att jag är överförtjust i hissar utan delar min kollegas skräck för att fastna i dessa stålburar.

Efter att ha besegrat den breda stentrappan, fann jag mig stå vid en låst dörr. Tack vare att chefen delar mitt intresse för Austen, låste hon upp och gav mig lift uppför trätrappan till vinden. Väl där tände jag min lilla ficklampa, dynamodriven, och lät ljusstrålen leta sig uppför de spöklika väggarna i jakt på rätt kabel. Hittade den till slut, kopplade in mig och begav mig sedan neråt, som tur är gick det snabbare då jag kunde åka på räcket ner. Tur att det är välmålat, inga stickor i baken här int'!

Kunde slå på teven just i tid för att titta på systrarna Dashwoods vedermödor medan jag avnjöt en kopp med kryddigt doftande chaite i min mysfåtölj.

Undertryckta känslor och passioner i sann engelsk anda. Lovely!

Pyssel och knåp!

Jag måste säga att det är en vansinnigt trevlig arbetsplats jag hamnat på! Inte nog med att det är ett bibliotek och en musikskola, folk gör trevliga saker ihop på kvällarna också.

Igår kväll ägnade vi oss åt att göra julgranspyssel eftersom vi tyckte att inget köpepyssel passar vår gran. Hur många nottecken och textsidor har ni sett i en gran?? Inga misstänker jag.

Så Piano-Eva lärde oss att fläta hjärtan med hälften rött papper, hälften boksidor eller notpapper (kopierade förstås, här förstörs inget i onödan). Det blev riktigt fint.

Sedan skulle vi vika små, små stjärnor men se det klarade ingen tvåbening (utom Eva naturligtvis) av. Det veks, veks upp och veks om, och slets itu. Men JAG med mina fina mustassar hade inga som helst problem.

Och att resultatet blev fint - ja, det ser ni själva på bilden ovan.

Birgitta Mus, auktoriserad pysslare.

Gröt får mina morrhår att rycka av glädje

"Gröt är en trögflytande maträtt som tillagas av gryn, flingor, ris eller andra sädesslag. Gröten äts ofta tillsammans med mjölk. Maträtten är skonsam för magen och kan ingå i olika sjukdieter, men ingår också ofta i den vanliga frukosten. Gröt är mager mat med hög halt av kolhyrater." källa Wikipedia

Finns få saker som får min nos och mina morrhår att rycka så av glädje när jag nalkas ett julbord som skålen med gröt. Ingen gröt? Inget riktigt julbord.
Och nej, det är inte mandeln jag gillar. Bara för att jag är en liten mus betyder det inte att jag har en abnorm förkärlek för nötter. Det är en sådan klyscha!
Jag har faktiskt väldigt välutvecklade smaklökar, bara så ni vet det!

När det gäller gröten ska den vara varm, inte det där Ris à la Malta-påfundet. Visst kan det vara gott i undantagsfall, men allt som oftast är det bara kall risgrynsgröt med vaniljsmak där risgrynen inte har blivit ordentligt genomkokta. Man sitter där och tuggar samma tugga hela tiden, i alla fall känns det så. Precis när man har lyckats få ner hela portionen sticker ens gamla släkting fram huvudet bredvid en, plirar och säger "Har du redan ätit upp? Då vill du väl ha lite till?" Och så slevas det upp en portion till...

Ni får tycka vad ni vill, men min definition av gröt är en skål full med ångande varm risgrynsgröt med sirap ringlad över sig. Sedan häller man på rikligt med mjölk och vips så har man risgrynsgröt med sirapsmjölk. Mums filibabba!

Vilka är er favorit/favoriter?

Kanske hittar ni dem eller varför inte nya favoriter på denna eminenta sida:

http://www.grot.se/default.asp

Klimatsmart

Hittade boken 100 sätt att leva klimatsmart ; 100 sätt att leva ekologiskt : för dig som har viljan men inte energin av Helena Jansson förra helgen när jag stod och satte upp böcker. Tydligen är det en vanlig företeelse bland oss biblioteksfolk.
Vi står och ska sätta upp en bok på hyllan, men råkar läsa på baksidestexten och finner boken så intressant att -

A. Vi sätter tillbaka boken på vagnen, tar med den till lånedisken och lånar ut den till oss själva.

B. Vi tänker: Den verkar intressant, måste komma ihåg att låna den någon gång.
Sedan försvinner boken in i hyllan och med den även vårt minne av den. Minnet återuppväcks nästa gång vi ska sätta tillbaka den då vi återigen tänker:
Den verkar intressant, måste komma ihåg att låna den någon gång...

Och så går bibliotekslivet sin gilla gång.

I alla fall så fick jag många sköna tips i denna boken t.ex. om tvättnötter, hade inte en aning att det fanns en nöt som inte gick att äta men att tvätta med!

När jag sedan följde med Henrietta till den trevliga julmarknaden i Sölvesborgs slottslängor, vad finner jag där om inte en trevlig tvåfoting i ett stånd som sålde ekologiskt sköna varor. Tvålar, salvor, teer och mitt i allt tvättnötter!
Så jag köpte ett hekto och prövade på mina lakan i helgen. Det funkade utmärkt! Förutom att vara miljövänligt är de även bra för allergiker.

Om ni vill göra något när det gäller miljön inför framtiden, så får ni här våra enkla tips till att minska er miljöpåverkan.
Miljö-ABC

I hajens rike

Wow, vilken fantastisk dokumentär som SVT sände igår! Var det någon annan som såg Sharkwater? Visst var den bra?
Jag har alltid tyckt att hajar är fascinerande och vackra varelser, skrev t o m mitt specialarbete om dem. Under 450 miljoner år har de inte behövt utvecklas nämnvärt då de redan från början skapades med det ultimata utseendet för deras syfte. Dessa varelser har funnits på jorden sedan innan dinosaurierna och överlevt flera massutdöenden.

Men, nu ser det ut som att vi människor kommer att utrota dem, för att få lite konsistens på en soppa...Patetiskt!
90% av hajbeståndet har försvunnit under de senaste 30 åren och barbariska dödandet bara fortsätter p g a hajfenssoppa. Det absurda är att fenan i sig inte ger någon smak utan bara lite konsistens till en vanlig soppa som istället får sin smak av kyckling eller annat kött. Om ni stöter på denna påstådda delikatess på en restaurangmeny antingen här hemmavid eller i de länder som har den som lokal specialitet, ät den inte då. Stöd inte efterfrågan genom att tänka "Jamen, det är ju en lokal specialitet som vi måste prova, så vi kan säga till våra vänner att vi har provat den."

Genom att döda hajen som djurart kommer vi människor att bokstavligen ta död på oss själva.
Se dokumentären och ni kommer att se sambandet.

Om ni missade dokumentären hittar ni den här:
http://www.youtube.com/view_play_list?p=5B0C226E3A63B53C

Här är filmens hemsida:
http://www.sharkwater.com/

Underbar julmarknad

Förstår verkligen varför Sölvesborgarna var så enträgna med att slottslängorna skulle byggas upp så fort som möjligt, efter blixtnedslaget som ödelade dem.

Att få gå runt och kika på vackra halsband gjorda av renhorn, silvertråd och vackra stenar som turkoser, sniffa på ett härligt doftande mangobröd, hitta en mumsig marmelad gjord på gröna tomater, pröva hattar samtidigt som du befinner dig i en stor stenlänga med en fri takhöjd upp till själva nocken. När du sedan går ut är du på en innergård där det serveras sillamacka, gröt, glögg med pepparkakor och cupcakes.
Det var bara för mycket för mina sinnen, tog hela söndagen att smälta alla små smakprov och annat som jag provat. Men, mysigt var det.

Så nästa år vet ni åt vilket håll min nos pekar, för vilket ljuvligt ställe att ha julmarknad på!

PS. Och som ni förstår överlevde jag mötet med Charlie, vi kom faktiskt riktigt bra överens sedan vi delat på ett glas jordgubbssaft och chips.

"Nu är det jul här i vårt hus, julen har kommit hopp tra la-la-la"

Finns nog få saker som kan få mig att känna julstämning som en riktigt mysig gammaldags julmarknad, därför beger jag mig idag mot sydligare trakter närmare bestämt Sölvesborg. Eftersom min lilla sötnos saknar snödäck och det börjar bli så kallt ute att jag efter varenda åktur stapplar ut på frusna tassar med rinnande nos, så får jag lift med Henrietta idag.

Ska faktiskt få spendera hela helgen hos Henrietta, vilket gör att jag hoppas att Charlie gillar mig. Henrietta har lovat mig att han är förtjust i möss, dock kanske lite för mycket för min sinnesro. Jag får i alla fall hoppas att han inte delar mitt intresse för lakritskonfekt, för den ger jag inte ifrån mig utan strid!

Fast han verkar ju vara en skön kis.

Det ska bli härligt att gå på en gammaldags julmarknad där du kan gå runt och titta på vackra halsband, stickade luvor och luffarslöjd m.m. samtidigt som du känner doften av nybakat bröd och glögg i luften.

Huaröd!!!

Jag säger bara HUARÖD och sedan skulle jag egentligen vara tyst men kan naturligtvis inte hålla min musnäbb orörlig!

Vi hade besök av Huaröds kammarorkester på Kulturhuset Vita skolan i torsdag och de gav en fantastisk konsert. På programmet stod bl a verk av Rolf Martinsson och det lyssnade jag extra mycket på eftersom han faktiskt kommer från kommunen. Lite extra glada blev vi därför när han själv kom tillsammans med ett par av sina släktingar. Han verkade mycket nöjd över framförandet.

Huaröd spelade också ett verk av Cennet Jönsson, som själv var solist på sin sopransaxofon och jag säger bara det, har man inte hört Cennet spela så vet man inte hur en sopransaxofon egentligen kan låta..... Funderar faktiskt själv på att börja spela just saxofon och har tjuvlyssnat när Lars har lektioner. Vem vet, det blir kanske mitt val?

Roligt var också att försöka ordna lokalen så att den faktiskt blev en konsertlokal. Tur att jag finns. Det tyckte i alla fall ljudteknikern. Bibliotekschefen hade effektivt nog fått undan alla hyllor men när sedan ljudteknikern behövde komma åt eluttagen visade det sig att bibliotekschefen gömt samtliga bakom alla undanrullade hyllor. Då grep jag in! Jag fattade sladden med munnen och kröp in under hyllorna och med uppbådande av alla mina krafter fick jag in den i elutaget. Gissa om den duktiga ljudkillen och jag blev vänner efter det. Han bjöd mig på en jättegod Jarlsberg som jag fortfarande känner smaken av.

Det var också roligt att äntligen få träffa dirigenten Mats Rondin och jag gav honom lite tips hur han och orkestern skulle framföra nästa stycke. Han verkade uppskatta mina råd och spelningen blev också precis så lyckad som publiken hade hoppats på.

Vi hoppas med andra ord att få se Huaröds kammarorkester här på Kulturhuset Vita skolan fler gånger.

Det blev ingen snurrelisnurr

Tyvärr råkade grabbarna, som skulle lära oss att se lite hippa ut, dra på sig den fruktade influensan som har något med nöffkreatur att göra. Men, det gör inget. Jag är redo att snöra på mig mina dansskor så fort de säger att det är dags igen.

Ett makalöst magiskt äventyr som tar andan ur läsaren

Ett litet flickebarn hittas i snön. En liten pojke dör vid födseln. En älskad drottning blir sjuk. En enastående övermagiker försvinner spårlöst. Till synes skilda händelser utan samband, som äger rum under en och samma natt. Men, efter tio år kommer sambandet att avslöjas genom en knackning på dörren till familjen Heaps hem i Kringelkroken. En besökare dyker upp, som leder till att många hemligheter avslöjas och att familjen Heap nu måste göra allt i sin makt för att hålla sig vid liv.

Magi är ett makalöst magiskt äventyr som inleder Angie Sages fantasytrilogi om familjen Heap och vilken inledning det är!Magi är som att Tolkien, Lewis och Rowling har träffats över en kopp te och beslutat sig för att skapa en fantastisk litterär berg- och dalbana. Med underbara miljöbeskrivningar, förtrollade och förtrollande varelser och en handling som tål att läsas om flera gånger så är detta en bok som går att sätta i händerna på alla, oavsett ålder.

Sage lyckas med konststycket att beskriva de olika miljöerna samtidigt som hon smyger in beskrivningar av huvudpersonernas karaktärsdrag med en lätthet och skicklighet som bara är att beundra. Budråttan Stanley, dylingen och skyddsinsekterna är några av de udda, men väldigt roliga och charmerande existenser som huvudpersonen Jenna och vi får stifta bekantskap med. Hjältinnan Jenna och hennes allierade är underbara karaktärer, med alla deras fel och brister, och många dråpliga och humoristiska scener utspelar sig då bokens karaktärer möts.

Magi är en riktig sidvändare som är svår att lägga ifrån sig innan sista sidan är läst, vilket mycket väl kan leda till sömnbrist. Angie Sage har med Magi lyckats skapa en värld, full av magiska miljöer och befolkad av oemotståndliga karaktärer, som jag som läsare fann det väldigt svårt att skiljas från. Tur är det väl då, att det finns ytterligare tre böcker i serien.

PS. Det finns ett skäl till att bokens omslag ser ut som det gör, vilket ni upptäcker när ni kommer till slutet av boken...

Snurra, snurra, snurra!

Gud, vad kul det ska bli på lördag! Då ska här spinnas på golv och på skivor, för då får man testa på breakdance, spela in egna låtar och att rapa, eller vad de nu kallade det. Låter lite lustigt varför man vill spela in sådana läten, men men...Nähä, jaha, jag förstår.

Henrietta påpekade just att det inte heter rapa utan rappa, trodde det var att måla. Inser att jag tydligen inte är så hipp som jag hade hoppats...

Vill ni också vara med på lördag kl 13 här i Broby?
Då hittar ni detaljer om tid och anmälan här.

Tänk på att senast imorgon fredag måste anmälan vara inne. Hoppas, hoppas att det inte bara är jag som vill spinna runt, runt!

Håhå jaja!!

Skönt att få vila sig lite på bokvagnen efter en hektisk tur.

Äntligen har min utbildning börjat! Men så mycket det är att sätta sig in i!

Det är inte lätt så här i början att förstå sig på hur allt är ordnat i ett bibliotek. Jag har det fantastiskt spännande men huvudet snurrar av alla nya intryck när jag går och lägger mig på kvällen.

För att jag skall lära mig hitta hänger jag med Ulla på morgnarna. Hon är vår fenomenala bok- och mediauppsättare nummer ett och står någonting inte där det ska stå så brukar hon hitta det där den INTE ska vara.

Så t ex den här DVD-filmen, La Vie en Rose som vi säkert letade efter en hel kvart. Till slut hittade vi den - bland barnfilmerna. Men nu står den rätt och så fort jag kommit lite mer i ordning ska jag låna och se den - Edith Piaf är en av mina favoriter. En del säger att jag liknar henne och det tycker jag också.

Sedan är det inte alltid så lätt att vara något mindre. Så slåss jag varje dag med tangentborden men tycker att det går mycket bättre nu. Ibland tar jag till en tango och då går det galant.




Har även funderat över var jag vill ha nergången till min bostad och tror jag vet precis rätt plats. Marianne har lovat hjälpa mig med det, imorgon lördag.

Tro det eller ej, men nu är cd-skivan Magi försvunnen så nu ska Ulla och jag gå på jakt igen.

Vi hörs!

Birgitta

Hur ljuvlig är inte WALL-E?

Jag har dragit mig lite för att se WALL-E. Har tänkt att det återigen var en film som har hypats, som när man ser den mest ger en "Jaha, och...? Vad var det stora ståhejet om?"-reaktion. Så därför gick jag inte och såg den på bio. Men förra helgen var det dags. Jag slog mig ner framför teven och satte i dvd:n. Jag var beredd på en besvikelse igen, men fann mig istället bli störtförälskad i en liten plåtaktig robot vid namn WALL-E.
Delvis hänger det nog samman med att jag älskar E.T. Vem gör inte det? Alla som har sett E.T. någon gång i livet, suckar ofta förtjust "Aaah..." med ett fånigt leende på läpparna när de ser den lilla utomjordingen. E.T tillhör den lilla skara av filmkaraktärer som finns i nästan allas medvetande, oavsett om de vill det eller inte. Vid det här laget är det väl 3-4 generationer som antingen har sett filmen av eget val eller tvingats till det av barn eller barnbarn. Och få filmkaraktärer kan som E.T locka fram känslor bara genom en kort filmsnutt eller att man får höra hans kraxiga "E.T phone home!".
Därför måste jag säga att personerna bakom WALL-E var smarta som skapade honom utseendemässigt som en 2000-talets E.T. Samma korta och klumpiga kropp, stora ögon, långa armar och hals. Dessutom hans kraxiga robotröst som inte säger mycket mer än hans namn eller EVEs. Våra känslor för E.T. skapar ju ett band till WALL-E redan vid första anblicken, som inte blir mindre av att se hans omtanke om enda vännen kackerlackan eller hans förälskelse i toppmoderna roboten EVE.
WALL-E är fylld av underfundig humor, hjärtknipande kärlek, fantastisk animering, pricksäker samhällskritik, men framförallt ett stort hjärta. Det är helt enkelt en ljuvligt rörande film med glimten i ögat för alla åldrar, som dessutom ger denna generation en hjälte som kommer att få dem att fånigt leende sucka ett förtjust "Aaah", närhelst de ser honom. Jag vet, för jag gör det redan.

Tidsbrist

Äntligen på plats, parkerad och inackorderad. Men, de som bodde här innan har lämnat allt vind för våg. Det är bara fram med såpa och skurhink, när jag väl har letat fram rätt flyttkartong det vill säga. Tyckte jag märkte dem så noggrant, men tydligen inte. Hela dan får jag arbeta, jag får jobba, jag får streta, putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma... Nej, hoppsan! Nu har jag verkligen tittat för mycket på Askungen. Bättre då att ni får ett annat filmtips av Henrietta, så hinner jag bli klar tills på måndag då Marie Hermanson kommer.

Framme efter mycket om och men

Där susade jag fram i warphastighet, kändes det som i alla fall, och tänkte glatt att nu är det inte långt kvar till Broby. Då känner jag hur det börjar dra kraftigt i ratten. Självklart hade jag lyckats få punktering på ena bakdäcket. Så, det var bara att kliva ur bilen och smutsa ner tassarna. Drog och slet ett tag tills jag insåg att jag vevade fälgkorset åt fel håll. Hoppsan, så dum man kan känna sig! Får helt enkelt skylla på sömnbrist då jag inatt började inse att jag nästa dag skulle vara på plats i Broby.
De nerverna, de nerverna!

På med hjulet och skruva fast alla muttrar, körde på och kom in i Broby när det började mörkna. Rätt över vägen fanns det en gammal stenbro, som jag inte kunde motstå att stanna till vid. Dock blev några fjäderfän lite väl närgångna med sina frågor när jag stannade till, så jag fortsatte raskt över bron förbi brandstationen och letade mig så småningom fram till Kulturhuset Vita skolan. Möttes där upp av en kollega som visade mig var jag skulle bo.
Så, äntligen är jag framme!

Chai-te mmm...så gott!

Blev ni lite avundsjuka på mitt goda te?
Gör då er egen kryddblandning (Chai masala).

1 msk malen ingefära, 1 3/4 tsk kardemummakärnor, 1 krm svartpeppar,
1 krm mald kryddnejlika, 1 krm muskotnöt

Koka sedan upp 2 koppar vatten, tillsätt ½ tsk Chai masala och låt koka i en minut. Tillsätt 1 tsk svart te (t.ex. Assam eller Darjeeling), 2 tsk socker och låt koka någon minut. Tillsätt 1 kopp mjölk och låt koka upp. Låt teet koka några minuter, ta av från spisen och låt dra i 2 minuter. Sila av kryddorna.
För mer julstämning kan ni även lägga i 1-2 kanelstänger.

Receptet hade mina vänner hittat på http://www.indien.nu.

Härligt att vara inomhus

Just nu sitter jag hos mina kära vänner i Emmislöv, medan vindarna viner utanför. Sniffar förtjust på de kryddiga dofterna som kommer från min tekopp full med chai-te.

Det var ju lite ruggigt väder igår, så jag fick stanna en extradag i Kviinge. Men det gjorde inte mig något. Vi roade oss med att tumla omkring bland alla härliga lövhögar och sedan satt jag och pladdrade med moster Ellen till sena timmen. Igår stod de alla på kyrkbacken och vinkade ivrigt när jag fortsatte min färd mot Broby.

Oj, vad det bar av! Ibland hade jag tur och hade vinden i ryggen, medan den ibland fick mina ögon att tåras. Fick stanna till vid ån och fälla upp suffletten, vilket gjorde att det blev lite bättre.

Jag tog vägen över gärdet till Emmislöv, vad det lät i bilen av den nya beläggningen! Men, det är ju bättre än att köra i gamla gropar. Fick hjärtsnörp när jag i utkanten av ljuset från mina strålkastare skymtade några stora mörka figurer, tror att det var de s k vilda svinen. Som tur är hann de springa över vägen innan jag passerade, hade nog inte funnits mycket kvar av bilen annars.

En gång när jag berättade för en vän om hur nära jag hade varit att krocka med ett rådjur och hur rädd jag hade blivit sade han "Ja, men tänk så många djur som springer över strax efter att du har passerat och som du inte ens vet om att du missade med bilen."

Vet inte om det fick mig att känna mig tryggare eller inte...

Tomatsoppa

4 pers

1 st gul lök
2 msk smör
½ msk basilika
½ msk timjan
3 burkar krossade tomater
1,5 dl vitt vin
3 dl vatten
2 hönsbuljongtärningar
4 msk socker
1 st lagerblad
2 ½ dl grädde
svartpeppar, mellanmalen

Finhacka löken och fräs den mjuk i smör i en gryta. Smula i örtkryddorna som får fräsa med en stund. Vinet hälls i så att det fräser till i grytan. Tomater, vatten, buljongtärningar, socker och lagerblad hälls i och allt rörs samman. Låt soppan koka på låg värme i 20-30 minuter.
Ta upp lagerbladet, mixa soppan slät och häll tillbaka den i kastrullen. För krämighet tillsätts grädden och soppan får småkoka ytterligare 5-10 minuter. Smaka av med svartpeppar och mer basilika och timjan. Servera med krutonger, färsk basilika och eventuellt en klick crème fraîche.

Smaklig spis!

Första stoppet

Ringde mina Kviingesläktingar innan jag reste för att kolla att jag fick övernatta hos dem. De pep högt av förtjusning och moster Ellen lovade mig att kila ut och leta upp några tomater, så hon kunde göra sin underbara tomatsoppa. Det är så värmande och gott med soppa och nybakat bröd, eller hur?

Puttrade i sakta mak fram på den slingrande bakvägen över Fridarp och Ballingstorp som leder till Bössebacken. Stannade till vid det drygt 300 år gamla torpet Ballingstorp, för att hälsa på min lillkusin Algot. Han är nämligen husmus i ett av uthusen där och trivs ypperligt uppe i den djupa tysta skogen. Men, så har han ju alltid varit lite av en skogsmulle, alltsedan han lärde sig att skilja på en tall och en gran.
Jag förstår honom dock när det gäller tystnaden, det är en härlig avsaknad av moderna ljud uppe vid Ballingstorp. Inget bilbrus bara skogssus.
Dock gör Algots förtjusning i naturen att han är svår att genskjuta hemmavid, vilket även var fallet idag. Så det blev bara en liten bensträckare medan jag kikade runt.

Jag tog ett foto för att dokumentera att jag hade varit där, men som ni ser blev det inte vidare lyckat. Så om ni vill se hur Ballingstorp egentligen ser ut får ni helt enkelt bege er dit själva. ; )

Väl framme vid första stoppet i Kviinge tog mina kära släktingar glatt emot mig. Efter litet hissande är nu både jag och min packning installerade under läktaren och vi ska precis sätta oss till bords för att äta den goda nylagade tomatsoppan tillsammans med ett nybakat härligt doftande bröd.

Avresa påbörjad!

Så, dags att bege sig till de gröna Göingeskogarna. Nåja, nu är de väl mer åt det gula hållet och kanske knappt det. Flyttlasset har gått i förväg med firma B & B Luftflytt, men min bil är ändå fullpackad.
Nu ska ni inte tro att jag har planerat min flytt dåligt eller har samlat på mig så mycket att inte ens ett flyttlass räcker till. Min lilla Merca blir helt enkelt fort fullpackad för att den är tvåsitsig, så det så!
Vad är det då jag har med mig? Jo, jag har tagit med mig lite övernattningssaker plus min kära lakritskonfekt, som reseproviant. Tänkte nämligen passa på att göra lite sightseeing på vägen till Broby.
Jag har rådfrågat mina bilkartor och ViaMichelin och nu har jag en perfekt resa planerad där jag kan undvika de stora vägarna så mycket som möjligt. För det känns lite väl kymigt att köra på vägrenen när en stor långtradare drar förbi. Vindstöten får hela bilen att lyfta och jag undviker helst att hamna under de gigantiska hjulen.
På återhörande snart!

Bibliotekskatter och Snövit

Hej!

Birgitta Mus vilar just nu tassarna efter en hektisk närkamp med dammtrasan, så jag tar över en stund.

På Kulturhuset Vita skolan försöker vi just nu lära oss hur det är att ha en djurkollega och vi förbereder oss genom att läsa om andra bibliotek som haft sådana. Det är verkligen inte många! Men det finns ett.

I boken Dewey av Vicki Myron får vi lära känna en charmig katt som hamnar i ett amerikanskt stadsbiblioteks återlämningslåda en mycket kall vinterdag.

Bibliotekspersonalen bestämmer sig för att behålla kattungen, som de döper till Dewey efter det amerikanska bibliotekssystemet. Efter lite käbbel om allergi så får verkligen Dewey sin arbetsplats på biblioteket där han ägnar sig åt att bli allas favorit nummer ett.

Pensionärsgrupper, barngrupper, stökiga tonåringar, ostökiga tonåringar - alla älskar de Dewey. Och han är den första alla frågar efter när de kommer in. Men man skall inte tro att han alltid står till tjänst; ibland gömmer han sig bland värmeledningarna i taket, eller bakom böckerna i en hylla.

Dewey är skriven av bibliotekschefen som var den som slogs för att bibliotek skall få ha djur anställda. Hon är min favorit!

En annan favoritbok är Snövit av Marie Hermanson och den handlar om - just det - Snövit. Detta var en av Maries första böcker - långt innan hon blev berömd för Musselstranden och Mannen under trappan. På många sätt är den lågmäld och berättar historien vi alla känner till men med den skillnaden att vi får reda på allas tankar. Jägaren, som skall mörda Snövit, berättar om varför han inte kunde göra det, styvmammans förvridna inre får vi också skåda. Boken är en liten pärla, som ofta glöms bort.

Bor man i eller i närheten av Östra Göinge kan man även passa på att träffa Marie Hermanson när hon kommer till Kulturhuset Vita skolan måndagen den 9 november kl. 19.
Då kan man prata med henne om Snövit och andra böcker hon skrivit.

Maria

Ännu mera mediakändis!!

Katarina Bexell, journalisten på Norra Skåne, skickade en sms till mig för att berätta att nyheten om mig nu LIGGER PÅ NÄTET!

Titta här:
http://www.nsk.se/apps/pbcs.dll/frontpage

Nu tillbaka till dammtrasan! Snart är här gnistrande rent!

Birgitta Mus

Känd från tidningarna!

Pust!

Inte visste jag att att min anställning i Östra Göinge skulle göra mig till mediakändis, men så verkar det bli. I går visade Fröken Elsa mig en artikel i Norra Skåne om att jag skulle börja jobba på Kulturhuset Vita skolan.
Jag ringde mina blivande jobbkompisar och de berättade att Katarina Bexell, en urduktig journalist på Norra Skåne, hade fått korn på historien och genast intervjuat bibliotekschefen Maria. Det verkar också som om hon vill ha en personlig intervju med mig när jag väl kommer till Broby. Det är jag lite nervös för - man har ju hört talas om skjutjärnsjournalister och så. Samtidigt är det lite spännande att vara med om.



Bilden är lånad av Fröken Elsa


Nåväl, sista helgen hos Fröken Elsa och jag är lite vemodig. Det har varit jättefint att växa upp här men nu känner jag mig beredd att möta stora världen. Jag har lovat att göra ett jobb med Fröken Elsa i början av denna vecka men sedan går flyttlasset.


Jag kommer också att lägga ut ett par boktips i början av denna vecka. Jag blev lite ledsen för att den trevliga "skåpfyratvå", som gillar att läsa men inte hittar något nytt, sitter där helt boklös. Det skall jag ändra på!


Nej, nu kallar dammtrasan! Här ska vara lika fint när jag reser som när jag föddes!


Hoppas ni får en trevlig söndag!

Teknikens sköna utveckling

Ett så roligt klipp! Tänk vad förvirrande även den enklaste tekniken kan vara, när den är ny. Förhoppningsvis blir inte jag lika förvirrad, som Ansgar, av allt nytt som jag snart ska lära mig.

"Technology makes it possible for people to gain control over everything, except over technology"
~John Tudor

Mycket att stå i

Det är mycket att stå i när man skall få en ny arbetskamrat.

Först skall anställningskontrakt skrivas och eftersom Birgitta Mus är vår första musanställda fick vi kalla hit SMACO - Svenska MusAkademikers CentralOrganisation - från Stockholm.

Fackombudet Muscula Muskot var inte nöjd med avtalet. Hon tyckte arbetsgivaren hade snålat med lakritskonfekten. Till slut blev bibliotekschefen och Muscula överens och Birgitta får nu:

• 3 ostar om dagen
• Lakritskonfekt tre gånger per vecka
• Egen bilparkering
• Tjänstebostad

Fackombudet Muscula Muskot och bibliotekschef Maria förhandlar om lönen

Birgitta Mus har också sagt att hon vill lära sig spela flera instrument och det passar ju bra eftersom Musikskolan också finns på Kulturhuset Vita skolan. Därför får nu musikskolans rektor Sverker och pianoläraren Eva leta musikinstrument i musikförrådet.

Musikskolerektor Sverker och pianolärare Eva letar musmusikinstrument

Börjar känna av nerverna

Snart är det bara en vecka kvar tills jag börjar mitt nya jobb. Börjar känna mig lite nervös för att jag inte är tillräckligt förberedd, måste ju imponera på mina nya kamrater. Så jag har plockat fram tre av mina favoritböcker som jag nu läser om.

Bilden är lånad av Fröken Elsa

Medan jag läser låter jag mina blivande arbetskompisar berätta om vad de gör innan jag kommer till dem.